När jag tecknar gör jag en rörelse med handen som förlägger ögat i spetsen av ritdonet. Det gäller att låta pennan klara sig på egen hand. Samtidigt drömmer jag om äldre konstnärer t.ex Albert Cuyp som ingen tycks bry sig om längre. Jag skulle vilja gå till frisören t.ex. och diskutera med honom varför Cuyp förlägger kor i sin förgrund och varför detta blänkande vatten och varför ska ljuset komma från höger, men jag tror ingen förstår mig. Den som tecknar är ej förstådd och ska inte vara det heller. Vi förstår inte våra mästare och inte vår framtid. Därför tecknar vi. Hur får man annars något att säga.