När jag lyfter min blockflöjt och ställer i ordning notstället möter jag inte bara en träbit i munnen och ett ljud som låter som det kom från en flöjt. Jag hör fader Bach komma rusande in från höger och ber mig hålla takten bättre och en viss flöjtsnickare säger mig att flöjten är inte perfekt i sin stämning. Kanske ett hål ska borras upp eller tätas till lite. Från övervåningen hörs fruns stönanden och hon slänger igen en dörr till musiken. Ur detta helvete kommer ändå skönheten. En efterdyning som binder ihop det omöjliga med det möjliga. En kritik som svider men samtidigt ger mig en framgång. Jag fick ju insikter i hur svårt det är och därmed hörde jag för ett mycket kort och svindlande ögonblick hur det skulle låta.